Sjukt ont. Sjukt sjuk.

Och kommer bara på massa bloggtexter när jag ska sova eller är helt nyvaken.
Igårkväll, eller om det var i förrgårkväll, skulle/ville jag skriva långt och lite bittert om mina saknade vänner. Men... man är alltid lite bittrare när man inte kan somna,  försäkringskassan är dum i huvudet och tycker man ska jobba trots smärtor från helvetet, utmattning, yrsel så man inte kan stå eller sitta längre än nån minut eller nån timme respektive och då med konsekvenser, spasmer... kan fortsätta i en evighet och det ville jag skriva om med... slår väl två flugor i en smäll nu då.

Med vänner fattar jag att det är svårt. Och det har ju inte bara med sjukdomen att göra, det började ju tidigare, när jag flyttade. Man förlorar kontakten med vissa, det är naturligt. Men jag är ändå besviken på dem jag räknade som mina närmsta. Som inte kunde ringa en enda gång till Spanien, som inte ville skaffa Skype, som nu inte ens skickar ett sms. "Jag tänker på dig" hade vart värt så mycket. Det hade gjort min dag... men jag får inte sms om inte jag initierar dem. Från alla utom mamma, pappa, en syster, och en vän. Den nyaste jag har lustigt nog. Hon är den enda som hör av sig, hon kommer tom hit och hälsar på. Det är guld värt. Få lite social stimulans, även om jag blir trött och får ta konsekvenserna så är vänskap såå värt det. Har en vän som är sjuk själv, odiagnosticerad, så hon är undantagen från detta med, hon är ju i samma sits. Klart jag kan skicka ett sms och ringa mina vänner. Men jag vill inte vara den som ringer och har inget att prata om. Känt mig så needy när jag ringt och de har varit... well, upptagna med att leva. Sen blev det nån sorts... "se hur lång tid det tar innan jag får ett sms". Det kom aldrig.
"Oh, I get by with a little help from my friends..." ^^
Alltså. Jag vill verkligen inte ha något pity party. Ja, visst. Jag tycker lite synd om mig själv. Jag känner mig ensam. Det är jävligt orättvist att bli jävligt sjuk i tjugoårsåldern. Men inte så att jag ligger hela dagarna i självömkan. Har inte tillräckligt bra minne eller koncentrationsförmåga för det längre ;) Nej, men... jag förstår att det är svårt. Man lever sitt liv. Dagarna går, sen har det gått lång tid. Man vet inte vad man ska säga. Jag vet. Jag bara önskar att vi levde i en bättre värld...

Det här är längre än jag orkar skriva redan. Folk ska orka läsa. Orkar jag när jag har hjärnan med mig ska jag skriva om försäkringskassan. Har inte orkat ta tag i det än. Måste kontakta en jurist imorgon innan han går på semester. Orkar orkar jag - vilket jag har velat i flera månader - så ska jag skriva en artikel om det. Men. Hehe. Jag är ju frisk nog att jobba/plugga, en artikel borde ju vara lätt! -.-'