Idag är inte en bra dag. Smärtmässigt är det väl ingen total skitdag, lite starkare smärta än vanligt, ryggen vill spy, huvudet med men annars... det gör ont men jag kan göra aningens mer än att andas.
Valdebatten tar lite knäcken på mig i det att jag känner mig så otroligt osynlig, ingen ser mig, oss. Gömda, sjuka, misskötta, spetälska, förlorare, parasiter på samhället, missfoster...
Förresten, inte bara valdebatten utan hela samhället, politik... Vi är inget annat än en belastning, om folk ens kommer ihåg vår existens. Och nej, jag kan ju inte påstå att jag bidrar så mycket. Min högsta önskan är att bli frisk, att fortsätta på den väg jag börjat. Bli jurist, jobba, hjälpa människor, förändra samhället till det bättre. Den ynnesten, att komma samhället till del; att vara en nyttig samhällsmedborgare, det kanske aldrig förunnas mig. Dessa känslor av värdelöshet, de som jag trodde jag var rationell nog att inte pracka på mig själv, de har tryckts ner i min strupe gång på gång; varje gång man läser tidningen, varje gång det pratas om sjuka, varje gång funkisar INTE nämns i valrörelsen, i feminismen...
Jag trodde aldrig att jag skulle skylla på mig själv om jag blev våldtagen men det gjorde jag. Det tog år att faktiskt bli av med den skulden och den kommer och knackar på ibland fortfarande. Nu blir jag våldtagen varje dag av samhället och jag skyller på mig. Jag vet att jag inte kan hjälpa att jag är sjuk, ändå känner jag mig precis så värdelös som samhället gång på gång berättar för mig att jag är. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta att känna mig värdig igen, men så länge samhället fortsätter skylla på oss med oturen att bli sjuka är det svårt att inte till slut tro er.
Jag kan inte ens ta mig upp för att värma mat åt mig själv, hur kan jag då vara värd nånting?
Var hamnar jag i debatten? Vem ser mig?
En 25 åring med oturen att bli sjuk innan jag hunnit bidra. Vad gör jag? Vad kommer hända med mig? Mitt liv ligger i händerna på folk jag aldrig träffat. Jag skickar in dessa papper, intyg, blanketter, brev, vädjan. Låt mig leva ett värdigt liv. 8000 i månaden före skatt är det bästa jag kan hoppas på. 8000 i månaden före skatten, som är hög eftersom jag inte kan jobba (förstår ni, friska människor, hur lyckligt lottade ni är?), och då måste jag varje år tills jag blir 30 vädja igen. Man blir sällan, väldigt sällan frisk från ME. 6-10% blir friska sägs det, hur många av dem som är feldiagnosticerade från början eller hade "CFS" vet jag inte.
Men om jag nu ska leva mitt liv i smärta och utmattning, måste jag då verkligen förnedra mig genom att tigga, att kämpa, att förklara, att vädja. Kan jag inte bara få fokusera på att må så bra som möjligt? Är det för mycket begärt?
Ska förhoppningsvis få personligt ombud så kan de sköta det administrativa som tar så mycket energi.
Jag vädjar till er, alla er som pratar politik i olika forum varje dag: glöm inte bort mig. Glöm inte bort oss. Människorna bakom siffrorna, valbudskapen, sjukvårdsstatistiken, försäkringskassans utsatta. Vi är här, vi ser och hör mycket, även om vi inte har kraft att skrika så vi hörs. Kanske om någon äskade tystnad och lät oss prata utan att avbryta (då tappar vi bort oss), eller lät oss få ordet. Nu är vi så svaga att våra röster inte hörs genom ert pladder, och vi orkar inte skrika. Vi kan inte skrika. Vi behöver er, vi behöver era röster också, som kan bära våra. Som kan hjälpa oss föra ut vårt budakap istället för att prata över oss. Snälla hjälp oss från detta helvete vi är i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar